På Altappen anlade 1872 The New Gellivare Co Ltd ett sågverk och 1879 uppfördes världens nordligaste valsverk. Stig Gren är den ende på ön som fortfarande har en koppling till Norrbottens första storindustri. Hans farfar kom på sparkstötting från Sävar i Västerbotten för att söka jobb på Altappen.
Någon meter från hamnen, står ett rött trähus som rymmer en privatägt museum som inte är öppet för allmänheten. Till höger om ingången finns ett bröllopskort från Hildur Ortmans ateljé i Luleå. Fotografiet föreställer Johan Fredrik Gren från Sävar och fru Maria.
Stig Gren har samlat föremål från öns storhetstid. Längs en vägg förvaras bruksföremål som är tillverkade i öns gjuteri. Den lilla gjutjärnskaminen är över 100 år gammal.
– Jag har inte många personliga minnen av min farfar, men det känns viktigt att hålla historien vid liv.
Det är en tidig dag i juni när vi anländer till Altappens norra hamn. Vi är inte ensamma, myggen väntar i varje snår.
Vi befinner oss på samma plats, där ångslupen Stensborg lägger till vid halvsextiden fredagen 3 juli 1908. Det rapporteras om en kraftig vind. Denna morgon eldas det med plankknubb och inte som brukligt med stenkol, vilket kommer att få förödande konsekvenser …
– Vid halvsjutiden på morgonen, fredagen den 3 juli 1908, kom elden lös i brädgården. Gnistor från ångslupen Stenborg som skulle hämta några pråmar vid hyvelmagasinet på Brattholmen antände hyvelspån och stickor som låg under magasinet.
Det blåste hård nordlig storm. Elden spred sig snabbt i brädgården och tjock svart rök vällde in över ”Tappen”. Arbetet hade börjat sex på morgonen och arbetarna hade just kommit till arbetsplatsen.
Alla förstod vad som skulle hända. Brädgården var proppfull med torrt virke och elden spred sig snabbt. Det gällde att fly undan lågorna. Man tog med sig var man kunde i brådskan och sprang söderut förbi skolan och vidare till Liggskär. Här samlades mellan 1000-1200 människor som vistades på Altappen när brande bröt ut, och såg när den explotionsartade branden tog deras hem.
En tröst i bedrövelsen var att det var avlöningsdag. Kassören hade räddat lönerna ur elden och betalade ut dem på Storskolan. Förvånansvärt är att ingen omkom eller skadades allvarligt.
Branden var våldsam och sågs vida omkring. Från Luleå såg den hotfullt nära ut, om vinden skulle vända. Brinnande sjok av takpapp kastades med stormen över Sandöfjärden och antände drygt en kvadratkilometer skogsmark. Att släcka elden var omöjligt. Ångfärjan Trakik försökte komma ut men fick vända i stormen.
Fram på dagen kom bogserbåten Viktoria och kunde hjälpa till att begränsa elden senare. Kvar efter branden blev såghuset med ångmaskinhuset, verkstaden och en liten del av brädgården, norr om eldhärden. En förtagsam arbetare hann riva ner gångbroarna över kanalen. De avsides liggande byggmästarhuset och skolan med kålgården räddades också.
Byggnaderna som brann var kasernerna 1, 2, 3, och 4 med rum för 55 familjer, bodbyggnaden med rum för 3 familjer, kasern 5 för 20 familjer, d s k finnkasernerna med 3 familjer, bageriet med plats för en familj och fyra änkor, lilla faktorsbyggnaden där 3 familjer bodde, faktorsbyggnaden för en familj, förvalatarbostaden, lilla baracken för 36 arbetare och baracken ”Känaren”, som beboddes av 96 arbetare.
Arbetarbostäder på Altappen. Tvåan, Trean, Fyran, handelsboden och Femman.Därtill nedbrann en hel del magsins- och uthusbyggnader, liksom pråmbädden med flera pråmar, samt brädgården med bodar och magasin. 576 människor blev hemlösa och togs om hand av staden. De flesta kom dock till Svartöstaden. En svår tid låg framför ”Altapparna”.”
Ögonvittnen berättar om glöd som slår upp från skorstenen och förs med vinden mot virket i brädgården. Öbor flyr undan elden. Många tvingas lämna sina ägodelar. De springer i panik med barn längs hela ön och över till den intilliggande ön Liggskär. Lyckligtvis går inget människoliv till spillo. Gnistor från den häftiga branden blåser ända till Sandön där mindre bränder utbryter.
Dagen efter står bara tre byggnader kvar på Altappen; skolan, byggmästarbostaden och sågverket. Trots att sågen inte eldhärjas kommer produktionen aldrig att återupptas. Den bedöms vara för olönsam.
Biler från Luleå kommuns historiska bildarkiv