MINNESBILDER FRÅN 1930-TALET TILL NUTID
Ivar Malmstad berättar om Hertsölandet, förr och nu.
De stora skogsområdena ute på Hertsölandet och mot Lövskär var väglöst land före 1936. Landsvägen från Skurholmen och Bredviken slutade i Hertsö by. De bofasta på Hertsölandet och på öarna fick ta sig fram med båt eller på stigar och kärrvägar fram till Hertsön när de hade ärenden till Luleå. Vintertid färdades man ofta efter isen med häst och släde in till staden.
I mitten av trettiotalet byggdes vägen från Hertsö by och vidare ut till Lövskär i form av nödhjälpsarbete. Lövskärs första hamn byggdes också vid denna tid. Traktorer och lastbilar fanns inte på den tiden, så det var stubbrytare, lunnor, spadar, spett och skottkärror med järnskodda hjul som var arbetsredskapen. Arbetslösa från staden och byarna runt Luleå anlitades och inkvarterades hos bönder i Hertsön och i fiskestugorr ute på Hertsölandet, bland annat i Hertsö laxfiskes stugor på Getholmsskatan Vägen stod klar 1936.
I början av sjuttiotalet ersattes en del av lövskärsvägen med en ny väg. Den nya vägsträckan anlades från kyrkogården i Bredviken ut till Harrbäcken på Hertsölandet. Den drogs i en vid sväng norrut och i stort sett parallellt med gamla vägen fram till Harrbäcken där gamla och nya vägen möttes igen. Anledningen till den nya vägsträckan var att Hertsö by skulle omvandlas till en stor stadsdel med villor och hyreshus.
Det fanns inga produktiva jordbrukare i byn längre och Luleå kommun hade förvärvat i stort sett all ängsmark och skogsmark av Hertsöbönderna. Dessutom var stålverk-80 projektet rykande aktuellt och enligt planerna skulle stora tillfartsvägar till det stora stålverket beröra Hertsö marker.
Jag är född 1935 i Bredviken och är alltså uppvuxen under trettio-femtiotalet och minns mycket väl människor och miljöer vid den gamla vägen. Vägen finns kvar till stor del men är dock i rätt bedrövligt skick. Jag skall nu göra en resa i minnet och berätta det jag minns om människor, hus och miljöer i anslutning till vägen
Jag förflyttar mig i minnet till fyrtio-femtiotalet och börjar min resa i Bredviken där den grusade vägen gick genom det blivande kyrkogårdsområdet och ser snart en avtagsväg till höger till jordbrukarparet Hildur och Tycko Sundvalls gård med ladugård, stall, fähus och hölada. I bakgrunden skimrar Bredviksfjärdens vatten. Huset revs 1976
Jag fortsätter några hundra meter och kommer till Carl och Ester Sundströms gula, vackra och till och med arkitektritade hus på vägens högra sida. Gården uppfördes 1917. Sedan 1979 hyr motorcykelklubben Aurora Chopper’s det vackra huset.
Efter ytterligare några hundra meter ser jag ängar på högra sidan av vägen och en mängd människor i full fart med höbärgningen. Det är Hertsöbonden Ville(Vilhelm) Sundström med familjemedlemmar som svettas i högsommarvärmen. Ville och Hildur Sundström hade 12 barn. På ängarna finns i dag ett stort antal kolonilotter med prunkande trädgårdar och välskötta små stugor.
På vänster sida av vägen stod skolan som upphörde med sin verksamhet 1942. Hertsöbarnen fick i fortsättningen göra sin skolgång i skolan på skurholmsberget. Skolbyggnaden revs någon gång på sextiotalet. Nästan granne med skolan låg Karl-Gerhard och Sigrid Nordahls lanthandel och båtbyggeri. Här fanns allt att köpa från livsmedel till hästskor och Karl-Gerhard Nordahls skötbåtar fanns i mången fiskares ägo.
Ungefär där skolan och Nordahls affär låg finns idag ”miljögården” och ”Hertsö bagarstugeförenings” stuga.
Miljögården drivs av kommunen och den timrade gården har hämtats från Alters bruk. Här försöker personalen återskapa en lantlig miljö med hjälp av höns, grisar och får och viss trädgårdsskötsel. Här är öppet dagligen så det finns möjlighet att slinka in på en kopp kaffe med hembakat bröd och beskåda bland annat textilarbeten som personalen har skapat.
Hertsö bagarstugeförening drivs i stort sett ideellt. Här kan allmänheten hyra tid för självbak. Ett stenkast längre fram leder en grusväg in till höger till Kalvholmen. Här hade fyra jordbrukare sin utkomst fram till 1970-talet och de gamla ladugårdarna och boningshusen är numera anpassade till en stor ridanläggningen som drivs i en allians mellan två föreningar: Luleå ridklubb och Hertsö stalldrängar.
På en höjd lite längre fram efter vägen ligger en stor och vacker norrbottensgård på vänster sida. Den tillhörde Anderssons hemman som var en av Hertsöns största med ängsmarker och stora skogsskiften ute på Hertsölandet. Här fanns tidvis både drängar och pigor anställda. Gården står kvar än idag och bebos av 4:e och 5:e generationen Andersson.
Längre fram efter vägen stod en byasåg på vägens vänstra sida. Övergiven och i förfall sedan i början av 1940 – talet. Den revs i slutet av fyrtiotalet. Härifrån gick en byaväg upp till själva byn och man kunde se ett tiotal gårdar som man kan säga var bykärnan. Några av gårdarna finns kvar idag men är omgivna av villor sedan 1970 – talet.
Lövskärsvägen fortsätter ut mot Hertsölandet och de stora skogsområdena.
Jag lämnar Hertsö by bakom mig. Strax bortom 8:e kilometerstolpen på vägens vänstra sida låg Anderssons sommarladugård och jag kan förnimma skrammel från mjölkkärl och andra ladugårdsljud.
En bit bortom sommarladugården går en grusväg in till höger som leder ned till det som var Hertsö laxfiske på Getholmsskatan. Vid stranden låg en stor isboda med välisolerade väggar, nätbodan och ett tiotal fiskestugor. Laxfisket var en viktig inkomstkälla för Hertsöbönderna. Själva patafiskets fångstgård låg utanför Altappens nordvästra udde och den ca 400 meter långa stängarmen nådde in till Sandskär.
Jag minns krigsårens fantastiska laxfångster. I dag finns inga spår av det idylliska fiskeläget. Allt är utraderat och blickar man mot Sandskär på andra sidan sundet ser man de brutala följderna av stålverk-80 projektet – som aldrig fullföljdes.
Jag förflyttar mig vidare ut på Hertsölandet och passerar Harrbäcken med de fina sandstränderna och snart kommer jag till den plats där gamla och nya vägen kommer att stråla samman på sjuttiotalet.
En kilometer längre fram finns en skylt med namnet Björknäs. Här bosatte sig familjen Sundvall från Altappen efter storbranden där 1908 då fabriksbyggnader, bostäder, skola, affärer utraderades. Till råga på allt drabbades familjen Sundvall av en fruktansvärd händelse 1912 då tre av familjens åtta barn gick genom isen och drunknade.
Platsen ägs nu av ättlingar till familjen Sundvall. Malmstad står det på en skylt efter ett par hundra meter. Vägen smyger in i skogen till vänster. Vägen byggdes i slutet av femtiotalet av åkaren Erik Sundström från Hertsön. Vägen leder fram till toppen av laxbodhedsberget efter ca 2 km där Erik Sundström drev en stenkross – och siktanläggning i slutet av femtiotalet och en bit in på sextiotalet.
Lövskärs hamn byggdes som nämnts i mitten av trettiotalet. Material till hamnen hämtade man vintertid på stränder i omgivningen och som sägs även från öar i närheten. Det var häst och kälke som var transportmedlet när man vintertid med hjälp av stubbrytare, lunnor, spett och andra enkla hjälpmedel hämtade och transporterade sten fram till den första stenarmen.
Genom åren har hamnen varit en viktig och central träffpunkt för skärgårdens folk, de bofasta på Hertsölandet och för stugfolket. Hamnen har byggts ut, muddrats och moderniserats i två etapper – 1984 och 1988. I hamnen har yrkesfiskarna egen pir för sina stora båtar och här är också angöringsplats för skärgårdens turbåtar.
I hamnen finns 350 båtplatser varav fem är gästplatser. För gästande båtfarare finns här båtservice av olika slag. Förutom restaurangen med förträfflig mat och ett visst utbud av basvaror kan man bland annat erbjuda färskvatten, WC, dusch, telefon, båtbränsle, gasol mm.
Ett fantastiskt läge i luleälvens mynning och med skärgårdens närmaste öar endast någon distansminut bort gör Lövskärs hamn till en pärla för skärgårdsintresserade lulebor. Bortom öarna glittrar öppet vatten så det är väl inte fel att påstå att Lövskär utgör en portal till den Bottniska viken.
Under sextiotalet förlängde min far Sixten Malmstad vägen ca femhundra meter ned till stranden av Hindersöfjärden där han styckat av ett strandnära markområde från sitt skogsskifte. Här har ättlingar under några årtionden varit åretruntboende.
I grannskapet hade F21 ett skjutfält vid stranden där man under fyrtiotalet övningssköt med granater och kulsprutor från flygplan på tavlor vid stranden. Det råder fortfarande eldningsförbud på området.
Fiskarbacken. Hit kom 1909 Ernst och Matilda Johansson till Hertsölandets västra strand för att livnära sig på fiske. Man köpte ett litet hus med ett markområde och skaffade med tiden ett par kor. Här föddes tre flickor och sex pojkar till ett strävsamt och fattigt liv. Förutom lax-och strömmingsfiske sommartid vinterfiskade man ute på de stora fjärdarna utanför Luleälvens mynning. Även säljakten ute på bottenvikens drivisar på våren var en viktig inkomstkälla.
En av sönerna, Gunnar Johansson, blev yrkesfiskare och byggde sig ett hus nära fädernesgården. I dag är den ursprungliga fastigheten helt moderniserad och inga ättlingar av familjen Johansson finns längre på Fiskarbacken
Hermansro står det på nästa skylt några hundra meter längre fram. Här bodde familjen Hertsberg några decennier fram till och med trettiotalet. Hertsbergs bodde på Altappen men bosatte sig på Hertsölandet efter branden 1908. I Hertsbergs kök hade barnen på Hertsölandet sin skolgång. Ambulerande lärare tjänstgjorde på öarna och även på Hertsölandet-. Ett läsår utgjordes av en termin. Hersbergs upplät också sitt gårdshus åt arbetarna som byggde Lövskärsvägen i mitten av trettiotalet. Huset finns kvar än idag med nya ägare och är förstås ett helt moderniserat fritidshus.
Skylten Nickebo visar vägen till den enda yrkesfiskaren boende på Hertsölandet, Johan Blomkvist. Han är den nya tidens fiskare med stor trålbåt för löjfiske och sälsäkra laxfällor. Några hundra meter hitom Lövskärskurvan ser jag skylten Mellansjö där en väg leder ned mot vattnet. Här bosatte sig Hans Petter och Anns Sofia Hansson efter branden på Altappen.
Två fastigheter har byggts på platsen under århundradet som har gått och där bor idag ättlingar till Hans Petter och Anna Sofia. Två söner, Hans och Olle Hansson, tillhörde under tjugo och trettiotalet svenska eliten i skidåkning.
Vid lövskärskurvan delar vägen sig till Lövskärs hamn och ut till de så kallade Hindersöstallarna.
Vägen mellan lövskärskurvan och stallarna byggdes 1959 – 1960 av hindersöbor. I samband med vägbygget började de första stallarna att uppföras. Fortfarande var hästskjuts transportmedlet över de isbelagda fjärdarna. Syftet med vägen var bland annat att förkorta gods och mjölktransporterna över isen vintertid för hindersöborna och andra öbor. Lövskärsbussen skulle hämta och lämna mjölkkrukor och annat gods i stallarna i stället för i Lövskär.
Efter kommunsammanslagningen 1969 fick kommunen statliga medel för att bredda och förbättra den väg som hindersöborna byggt. Med hjälp av amsbidrag färdigställdes vägen etappvis under sjuttio – och åtttiotalet till nuvarande standard som allmän väg.
Under åttiotalet byggdes den stora småbåtshamnen vid stallarna. I och med hamnens tillkomst mångfaldigas antalet ”stallar”. Nu var det inte förvaring av hästar som gällde utan stallarna byggdes som förråd för båt och skoterägare.
Det är nu många år sedan någon häst inkvarterades i stallarna efter en bister färd över fjärdarna. Skotrarna har ersatt hästen som transportmedel. Från hindersöstallarna går en väg efter stranden åt nordväst. Den heter Hönövägen och är ca 1300 meterlång. Den har sitt namn efter det första fritidshuset som byggdes på östra sidan av hertsölandet. Året var 1949. Fastigheten har fastighetsbeteckningen Hönön 3: 103, därav vägens namn. Efter hönövägen fanns inga åretruntboende förrän i slutet på 1980 –talet.
Från lövskärskurvan går även en väg ut till hertsöskataudden som heter Söruddsvägen. Här finns många fritidshus. Vad jag vet fanns inga bofasta här förrän in på sjuttiotalet, med ett undantag, nämligen det som idag heter Länkebo. Här byggde fiskaren Evert Johansson ett hus 1943 och bodde där med sin familj några år. I dag ägs fastigheten av Länkarna
Lövskärs kafé startades av Sally Lindgren från Junkön 1948 i en enkel byggnad med järnspis och över huvud taget mycket primitiva förhållande. Vatten hämtades i en grannes brunn. Kaffet kokades på fotogenkök och belysningen utgjordes av fotogenlampor. På en bänk utomhus diskades porslin och bestick Det fanns ett muntligt avtal med fiskarna att vid femtiden på morgonen skulle kafeet vara öppet närde kom till hamn för att leverera nattens fångster till fiskbilen.
På den tiden var fiskarna tvungna att utnyttja de svala nattimmarna för att hantera fisken. Var säker på att Sallys kaffe och smörgåsar uppskattades efter nattens hårda arbete. I dag levereras fångsten direkt in i ett stort kylmagasin på kajen.
Genom åren har Lövskärs kafe bytt ägare och namn ett flertal gånger. Kafeet är numera upphöjt till restaurang med namnet Hamnköket och drivs av Steve Miell som satsat på bred meny, från husmanskost till gourmetmat. Detta har medfört ett bredare kundunderlag och många luleåbor, såväl båtfarare som bilister och cyklister, besöker restaurangen för att avsmaka läckerheterna.
Nära Lövskärs kafe stod ett litet hus som finns kvar än idag. Här bodde i början av nittonhundratalet familjen Vilhelm och Maria Lindgren med sina åtta barn. De livnärde sig på fiske. De flyttade ut till Junkön 1922.
Det fanns bussförbindelse mellan Luleå stad och Lövskär på fyrtio – och femtiotalet. Två gånger om dagen, morgon och middag. Bussen var oumbärlig för kafeet, stugfolket och framförallt för öborna. Bussens släpvagn var lastad med allt mellan himmel och jord. Det kunde vara motorer, spisar, verktyg, bräder, varor till kafeet och inte minst öbornas mjölkkrukor till och från mejeriet. Vid den här tiden var bilen verkligen inte var mans egendom.
Men den gamla lövskärsvägens standard från Harrbäcken till Lövskär har definitivt inte följt med i allmänna standardhöjningen trots att ett hundratal åretruntboende hushåll, två stora småbåtshamnar, ett stort antal fritidshus medför att trafiken på vägen tidvis är intensiv.
Den smala vägen har fortfarande trettiotalsstandard frånsett att ett lager asfalt förgäves försöker dölja den ursprungliga, tjälskadade vägkroppen.